Den graden av självinsikt förväntar man sig inte hos personer i aktiv psykiatrisk behandling. Utgångspunkten brukar vara att problematiskt drickande och emotionell insikt inte hör ihop - att människor i kris antingen inte ser kopplingen till sitt mående eller inte är redo att sätta ord på den. Tolv unga vuxna i ett dagvårdsprogram sa raka motsatsen. De satte ord på känslorna som drev dem att dricka. De beskrev mekanismen, steg för steg. Och när forskarna gick igenom ett koncept för ett mobilverktyg som skulle föreslå alternativ i just de stunderna svarade de flesta: ja, det skulle jag använda.
Intressant redan innan man kommer till brasklappen om urvalets storlek.
Vad de gjorde
Tolv unga vuxna, 18-25 år, rekryterade från ett dagvårdsprogram - en nivå under full inläggning. Kraven för att få vara med: dricka minst en gång i veckan, dricka i berusningssyfte minst en gång i månaden, dricka specifikt för att hantera negativa känslor, och ha aktiva symtom på depression, ångest eller båda.
Metoden var kvalitativ - enskilda intervjuer i två delar. Först fick deltagarna beskriva vad som drev dem att dricka: vad de kände innan, vad de hoppades förändra. Sedan presenterade forskarna ett koncept för en EMI-app (ecological momentary intervention), alltså ett mobilverktyg byggt för att fånga upp stunder av nedstämdhet och alkoholsug och direkt föreslå ett hanteringsalternativ. Och så fick deltagarna säga sitt: vad skulle de ändra, vad saknades.
Vad de fann
Fyra teman ur intervjuerna.
Motivation. Ångest och depression toppade listan, precis som urvalskriterierna antydde. Men skuld och ensamhet kom också upp, och en del känslor som är svårare att sätta etikett på. Det slående var hur exakt deltagarna kunde spåra kedjan: känslomässig utlösare, beslut att dricka, förväntat resultat. Ingen diffus stresslindring. Riktad självmedicinering, och de visste om det.
Sunda hanteringssätt. Fick de frågan rakt ut kunde de flesta räkna upp alternativ - träning, prata med någon, distrahera sig. Kunskapen fanns ju där. Att få tag i den mitt i stunden var problemet.
App-konceptet. De flesta gillade idén. Att verktyget går att ha i fickan återkom gång på gång: det kändes som ett ”mellansteg”, något att luta sig mot på vägen från intensiv dagvård mot mindre strukturerad öppenvård.
Förslag. Konkreta. Gamifiera det så att folk faktiskt fortsätter använda det, fixa navigeringen, lägg till innehåll som anpassar sig efter individen, bygg in ett socialt lager.
Vad det betyder
Tolv personer. Alla i aktiv psykiatrisk behandling, alla motiverade nog att frivilligt ställa upp på en lång intervju. En självselekterad grupp, alltså - entusiasmen inför ett app-koncept säger nog mer om dem än om hur en bredare grupp faktiskt skulle använda verktyget.
Ändå är helhetsbilden värd att stanna upp vid. Människor som dricker för att hantera ångest och depression - i den här gruppen i alla fall - har ofta ganska klar bild av vad de gör. De förnekar inte kopplingen mellan mående och drickande. De kan sätta ord på den. Glappet är praktiskt: i sekunden när suget slår till är alkohol det enklaste som finns inom räckhåll, och något annat finns inte där.
Det är precis det glappet en EMI försöker överbrygga - erbjuda ett hanteringsalternativ i rätt sekund, inte morgonen efter i terapi.
Sen fastnar jag för ordet ”mellansteg”. Psykiatrisk vård rör sig i nivåer: heldygnsvård, dagvård, öppenvård, ingenting. Steget från intensivt kliniskt stöd till helt egen hantering är brant, och det är i den övergångszonen folk halkar. Något mobilverktyg byggt för att fylla utrymmet mellan nivåerna finns ännu inte i stor skala. Om ett sådant funkar vet ingen - studien samlade in reaktioner på ett koncept, inte resultat från ett test av en färdig produkt. Men de som skulle använda det vill uppenbarligen ha ett.
