Jag läste den här studien för att den mäter något jag återkommer till gång på gång: inte hur berusad någon är, utan hur berusad de tror att de är. Gapet mellan de två siffrorna är där besluten fattas. Här handlar det om ett enda beslut: att sätta sig bakom ratten. Men mekanismen forskarna kartlägger är bredare än trafiksäkerhet. Fällan: samma påverkan som förändrar ditt tillstånd förändrar också hur du läser av det.

Vad de gjorde

Upplägget var en RCT, alltså randomiserad kontrollerad studie, med 160 lågriskdrickare. Varje deltagare fick slumpmässigt och blindat ett av tre målvärden för promillehalt: lågt (~0,025 %), medel (~0,055 %) eller högt (~0,085 %). Flera gånger under kvällen - medan promillehalten steg, och en gång till när den föll - fyllde de i enkäter. Hur många standardglas tror du att du druckit? Vad ligger du på? Hur säker är du på den siffran? Dessutom fick de skatta hur berusade de kände sig och hur körklara.

Ingen visste vilken grupp de tillhörde. Blindningen spelar roll här. Den tog bort ankaret "jag har druckit tre glas, jag ligger nog på X" och lämnade kvar känslan, ingenting annat.

Vad de fann

  • Uppskattning. Medelgruppen (~0,055 %) höll bäst räkning på antalet glas. Låggruppen överskattade, höggruppen underskattade. Är ruset svagt har du koll. Är du genuint påverkad börjar räkningen glida.

  • Innan första glaset. De som slumpmässigt hamnat i medel- och höggruppen var redan innan de druckit något mer säkra på att de skulle klara att köra över lagens gräns, jämfört med låggruppen. Ingen alkohol inblandad. Bara attityd.

  • Mellanby-effekten. På väg ner rapporterade höggruppen bättre körförmåga än medelgruppen gjorde, trots att de fortfarande låg högre i faktisk promillehalt. Studien sätter namn på det: Mellanby-effekten. Berusningen känns starkare när promillehalten stiger än vid samma nivå på väg ner. Har du passerat din peak känner du dig mindre påverkad än den som fortfarande är på väg upp, med exakt samma siffra i blodet.

  • Körbeslutet. Logistisk regression: det var uppskattad promillehalt och tilltron till den uppskattningen som förutspådde om någon sa sig vilja köra, inte den upplevda påverkan. Beslutet styrs alltså av just den variabel som brister mest vid hög berusning.

Vad det betyder

De mest påverkade läser av sig själva sämst. Och körbeslutet vilar på den läsningen, inte på hur påverkan faktiskt känns.

Regressionsresultatet skärper det. Logiken går ungefär: jag tror jag ligger på X, jag litar på den gissningen, alltså kör jag. När gissningen är fel - och det är precis vad datan för hög promillehalt visar - fallerar kedjan tyst. Ingenting larmar.

Två förbehåll. Deltagarna var ju lågriskdrickare i ett kontrollerat labb, inte vanedrickare med uppbyggd tolerans, så siffrorna går inte att flytta rakt av. Och det som mättes var vad folk sa att de tänkte göra, inte vad de faktiskt gjorde bakom ratten. Mönstret håller ändå. Om det gäller på riktiga vägar vet vi inte än.

Självskattningen brister precis när berusningen är som högst. Vill du veta var du faktiskt befinner dig - din peak, när den vänder ner - behöver du något utanför dig själv. En kväll då promillehalten klättrat förbi det du planerat är det interna "jag klarar mig nog" det första som slutar fungera. AlcoBalance ger dig siffran i stället: var på kurvan du är just nu, när du toppade och när du är nykter igen. Något att styra efter när den egna läsningen är som minst pålitlig.

Källa: Journal of Safety Research, doi:10.1016/j.jsr.2026.05.009